Att välja auktoriteter för sitt liv

“Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.” (Psalmer och sånger, sid 521:3)

I en TV-intervju berättar komikern, författaren och teologen Jonas Gardell om sin relation till tidningsrecensioner. Det han sa fastnade i mig för en lång tid framöver. “Man måste välja sitt livs auktoriteter”. Egentligen är det självklart. Ingen kan rätta sig efter allt, uppfylla alla förväntningar, infria alla förhoppningar - egna eller andras. Man måste välja. Detta är en central tanke i Gamla Testamentet. Israeliterna har befriats ur Egyptens slaveri och som fria och myndiga människor kan de välja - alltså måste de göra det. Ska vi gå tillbaka till Egypten och lyda våra gamla herrar eller ska vi lita på Gud och Moses och gå vidare? Ska vi vänta till Moses kommer ner från berget med stentavlorna eller ska vi bygga en guldkalv och börja tillbe den? Huruvida israeliterna ska ha några auktoriteter eller inte är en icke-fråga. Auktoritet är inte i första hand frågan om makt utan om tillit. Det vi sätter vår tillit till, den vars röst väger tungt i våra liv - den är en auktoritet för oss. Det kan vara en människa, en lära eller tradition, ett politiskt, filosofiskt eller religiöst system som vi någonstans tillerkänner sista ordet. En av de allra vanligaste auktoriteterna är väl kapitalismens och konsumismens vars ledstjärna är frågan om hur jag på mest effektiva sätt mångfaldigar mina egna tillgångar - så byggde man sig också en guldkalv i öknen. I Josua bok i GT ställs folket uttryckligen i val- och ansvarssituationen “/.../ välj då i dag vilka ni vill tjäna /.../” (Jos 24:15). Frågan gäller inte om vi ska tjäna utan vem vi ska tjäna, inte om vi ska visa tillit utan vem vi ska visa tillit. Ingen lever gudlös. Så vem tillerkänner vi auktoritet i våra liv? Vem/vad kan göra anspråk på din och min lojalitet? Inför vem eller vad önskar vi vara konsekventa? Vem har makt över våra val? Frågan är viktig därför att våra val får konsekvenser på gott och ont inte bara för oss själva utan också för andra individer. Frågan är också viktig därför att den gäller vår personliga mognad och ansvarighet. Insikten att vi inte kan välja bort utan att samtidigt välja något annat tillkommer en personlighet i mognad.
Så till det vi inte kan välja: I boken Jag lutar åt Gud skriver Tomas Sjödin träffsäkert angående de klämkäckt iskalla teorierna om det positiva tänkande som ska göra oss till vårt eget livs gudar och styra våra livsöden i den riktning vi själva önskar: “Jag är svårt allergisk mot det ensidiga prat som menar att om man bara fokuserar på rätt målbild så blir det som man tänker. Pyttsan. Livet uppstår inte i vår tanke, det kommer till oss, och ibland gapar en avgrund mellan vår tanke och det liv som verkligen blev.” (Jag lutar åt Gud, sid 17). Om denna avgrund kommer nästa bloggtext att handla.

Löfteskvinnan

Gen = 1 Moseboken

Hon är en bifigur, ett sidospår, någon som man inte lägger märke till, en vars öde ingen bryr sig om. Hon finns där för att föra berättelsen vidare, ute i kulisserna, en statist i skådespelet om Abraham och löftesfolket. Hon är Hagar.
Abraham har på Guds befallning lämnat sitt hemland och gett sig ut på vandring. Gud har gett honom ett löfte: ”Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas”. Av Abrahams avkomma ska det bli ett stort folk, så stort att det inte ska kunna räknas. Det är ett stor och mäktigt löfte Gud ger till Abraham. Det finns bara ett litet problem med detta: Abraham och hans hustru Sara kommer till åren och ingen avkomma föds. Då kommer Sara på idén att Guds löfte ska kunna uppfyllas genom Saras slavflicka Hagar och säger: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” (Gen 16:2) Kanske kan jag få barn genom henne... Hagar är bara en ägodel. Hon har inte rätt till sitt eget liv – ännu mindre till sitt barns liv. Snart ska en äldre man våldta henne och hon ska inte själv få kalla sig för mor åt det barn hon ska bära och föda. Hagar var en sak, en gåva som Abraham och Sara fått av Egyptens farao. Vi vet inget mer om Hagar. Det är inte intressant att veta vilka hennes föräldrar var och om hon hade syskon. Vill Abraham våldta henne kan han göra det. Det är hans rättighet. Hennes lott i livet är att finna sig i sitt öde – inte att hävda någon egen vilja eller personlighet. Gör hon det kommer hon att betraktas som uppstudsig och hon kommer bli nertryckt igen, straffad. Texten säger att den gravida flickan började ”se ner på” sin matmor (Gen 16:4). Slavens självaktning kommer alltid att uppfattas som ett hot, så också för Sara. Därför väljer Sara att manifestera sin maktposition. Hon bestraffar Hagar som rymmer ut i öknen (Gen 16:6). En gravid slavflicka på rymmen i öknen. Våldtagen. Föraktad. Icke-människa. Tilltalad av Herrens ängel. ”Hagar”, sade han, ”Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?” (Gen 16:8). Detta är anstötligt. Gud talar till Hagar, nämner henne vid namn och frågar vartifrån hon kommer och vart hon är på väg. Precis som om Gud brydde sig. För hennes egen skull. Gud talar till Hagar om den son hon ska föda. Han ska heta Ismael, som betyder ”Gud hör”. Och nu sker det märkliga, det oerhörda. Hagar får löftet. Finns det någon mer i Bibeln som får detta löfte, någon mer än Abraham? ”Och Herrens ängel sade: ”Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.” Det abrahamitiska löftet ges en förrymd slavflicka i öknen. Hon är en bifigur, ett sidospår, någon som man inte lägger märke till, en vars öde ingen bryr sig om. Hagar är löfteskvinnan. Det är evangelium.

Noa och berättelsen om Guds omvändelse

Förklarande kommentar: Med förkortningen Gen avser jag genomgående Genesis, dvs 1 Moseboken

I förra inlägget konstaterades att det inte finns en gudsbild i GT - utan många. Det öppnar för egen reflektion och för personligt ansvarstagande inför livets frågor. Livet är inte alltid enkelt. Vi är kallade att leva ansvarigt också inför frågor som inte kan besvaras med enkla ja/nej, rätt/fel. Livet är fyllt av nyanser. Det är också Bibeln. I kristen utläggning talar man ofta om en slags "religiöst baspaket" innehållande tio Guds bud och bergspredikan som någon slags “centrum” i kristen tro. Det är ett fullt möjligt, ofta mycket bra sätt att läsa Bibeln på. Ett annat sätt är att tänka sig Bibeln som ett spänt gummiband. Det man då fokuserar är inte centrum utan snarare ytterpunkterna. GT är en bok som ger oss väldigt få kategoriska imperativ. De finns, men är lätträknade. Däremot är det ofta så att GT vänder och vrider på saker, låter två diametralt motsatta sidor få komma till tals och låter båda göra anspråk på gudomlig auktoritet. Gör det GT till en teologiskt omöjlig skrift? Ja, om vi avser att läsa den bokstavligt blir det svårt. Men om vi däremot kan gå in i dess anda och förhålla oss till den spänning mellan olika poler som den rymmer så blir GT en bok att leva och utvecklas med. Gud skriver oss inte svaren på näsan utan bjuder oss in i en ansvarsfull relation där Hon räknar med oss som en värdig samtalspartner - som någon vars tankar om livet tas på allvar.
En av de första berättelserna där denna spänning mellan ytterpunkter blir tydlig är i berättelsen om Noa. Många av oss känner till texten. Gud ser att människorna är onda. Gud bestämmer sig för att förgöra jorden genom att dränka människor och djur. Noa som är en god man ska dock räddas och får i uppgift att samla in ett antal individer av varje djurart samt att bygga en båt i vilken Noa, hans familj och alla djur ska färdas till dess att floden lagt sig igen. Båten byggs, floden kommer, resten av mänsklighet och djurliv dränks. När floden sjunkit går de räddade ut igen och börjar föröka sig. Voilà: en ny mänsklighet och en en fauna. Vad vill en sådan här text ha sagt? Kanske flera saker varav jag tänker lyfta ett par. Vi dyker ner i Gen och läser: “Herren såg att ondskan var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. “ (6:5) “Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. /.../ Han sade till Noa: “Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.” (6:11-13). Detta är typiskt för s k “kontraktsteologi”. Gud och människa har ett kontrakt. Människan bryter det. Gud blir arg och straffar människan. Den noggranne läsaren lägger märke till att det beteende som gör Gud vred är att människan brukar våld. Vad gör Gud åt det? Jo, Gud brukar våld tillbaka genom att dränka både människor och djur. Gud besvarar alltså våld med ännu mera våld. Fungerar det? I Gen 8:21 har floden sjunkit undan och Noa och alla djuren klivit iland. Då säger Gud: “/.../ Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt . Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.” (Gen 8:21b, min kursiv.) Om människan sägs alltså att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Var det inte det hon hade i kap 6 vers 5 - innan floden? Jo, det var det. Fungerade det att dränka både djur och människor? Uppenbarligen inte. Våld verkar inte vara en fungerande lösning på just problemet med våld. Vad gör Gud då? Jo, Gud omvänder sig och deklarerar att Han aldrig mer ska jag göra på det här sättet. “Gud sade till Noa och hans söner: “Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” “ (Gen 9:8-11).
Det går inte förneka kontraktsteologins - strukturlegitimeringens förekomst och betydelse i Bibeln. Det vore att stympa texten. Men det går inte heller att ensidigt hävda denna på bekostnad av levande varelsers smärta. Å ena sidan är Gud ordningens, lagens och kontraktens Gud. Det finns rättssystem som man måste hålla sig till om inte tillvaron ska urarta i kaos. Å andra sidan verkar Bibelns Gud vara djupt obekväm med just kontraktsteologi, någonting som berättelsen om Noa visar oss. Som jag ser det har berättelsen om Noa två stora poänger och en viktig fråga. Poäng nr 1: GT:s texter och gudsbilder lever i spänning mellan kontraktsteologin och det djupa motståndet mot nämnda teologi. Poäng nummer två: Våld fungerar inte - inte ens för Gud. Och så frågan: Kan Gud omvända sig?

Vad tror du?

Välkommen till min alldeles nystartade blogg

Jag hoppas att Du ska trivas här!

Jag har under de senaste åren återupptäckt två gamla bekantskaper. Den ena heter "Gamla Testamentet" och den andra heter "ickevåld". Både teologi och ickevåld är någonting som inte bara studeras utan också praktiseras. Därav har jag ringa erfarenhet. Jag är ingen högt skolad exeget, inte heller har jag tagit särskilt många steg på ickevåldets livsväg. Min erfarenhet är liten men min nyfikenhet är stor. Kanske har du som läser viktiga tankar, erfarenheter och kunskaper att dela med mig? Är du troende, icke-troende, tvivlande eller något helt annat? Jag vill ta del av din erfarenhet, dina tankar och frågor. Jag är inte här för att hålla tal utan för att samtala och hoppas därför att du vill delta i det samtalet genom att lämna kommentarer till texterna.


Så vad har Gamla Testamentet med ickevåld att göra förutom att jag är djupt fascinerad av de båda? Ja, kanske mer än vad en första anblick kan ge. Gamla Testamentet är på många sätt en mångfacetterad och svår skrift. Den erbjuder tuggmotstånd men också oändliga djup av livsmod och kraft. I dess texter finner vi såväl en livshållning som tar livets vardaglighet, glädje och kamp på allvar som en djup och meningsfull Gudsgemenskap. Däri ligger också kopplingen till ickevåldets källor av gemenskap i livets tjänst.



Den Gud som är

Det finns inte en teologi i GT - det finns många. Är inte GT:s Gud en krigisk och grym härskargud som dödar och förbannar? Ja, kanske är det en av våra vanligaste uppfattningar av den Gud som Gamla Testamentet presenterar. Men det finns inte en gudsbild i GT utan många. Texterna ger oss bilden av en kosmisk allhärskare för att genast byta perspektiv och istället visa oss en Gud som smutsar sina händer då Han leker med lera. Är Gud den passionerade älskaren? Är Hon visheten? Är Gud en krigare eller en fredsfurste? Bilderna växlar och just när vi trott att vi har greppat Gud så står vi inför en ny bild. Gud låter sig inte gripas av människohänder. "Jag är den jag är" säger Gud i Exodus 3:14 (Exodus = 2 Mos) som svar på Mose fråga om Guds namn. Det är ett samtidigt uppenbarande och undandragande svar. Gud är den som Är och det räcker. Därtill kommer våra bilder av Gud, nödvändiga för vår mognad. Det är bilder som växlar och skiftar fokus, öppnar för nya perspektiv och annorlunda infallsvinklar. Gudsnamnet "Jag är" stänger dörren för att kontrollera eller äga Gud men öppnar för att leva i intensiv relation med Henne och Hans värld.

De tolkningar av bibeltexter som du kommer möta här är det sätt på vilket jag för närvarande reflekterar över en text. Det finns många andra sätt att tänka och tolka på och jag tror att det är i detta samtal kring olika sätt att möta texterna och Livet som gemenskapens förvandling sker och modet att leva träder in.