Att välja auktoriteter för sitt liv

“Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud.” (Psalmer och sånger, sid 521:3)

I en TV-intervju berättar komikern, författaren och teologen Jonas Gardell om sin relation till tidningsrecensioner. Det han sa fastnade i mig för en lång tid framöver. “Man måste välja sitt livs auktoriteter”. Egentligen är det självklart. Ingen kan rätta sig efter allt, uppfylla alla förväntningar, infria alla förhoppningar - egna eller andras. Man måste välja. Detta är en central tanke i Gamla Testamentet. Israeliterna har befriats ur Egyptens slaveri och som fria och myndiga människor kan de välja - alltså måste de göra det. Ska vi gå tillbaka till Egypten och lyda våra gamla herrar eller ska vi lita på Gud och Moses och gå vidare? Ska vi vänta till Moses kommer ner från berget med stentavlorna eller ska vi bygga en guldkalv och börja tillbe den? Huruvida israeliterna ska ha några auktoriteter eller inte är en icke-fråga. Auktoritet är inte i första hand frågan om makt utan om tillit. Det vi sätter vår tillit till, den vars röst väger tungt i våra liv - den är en auktoritet för oss. Det kan vara en människa, en lära eller tradition, ett politiskt, filosofiskt eller religiöst system som vi någonstans tillerkänner sista ordet. En av de allra vanligaste auktoriteterna är väl kapitalismens och konsumismens vars ledstjärna är frågan om hur jag på mest effektiva sätt mångfaldigar mina egna tillgångar - så byggde man sig också en guldkalv i öknen. I Josua bok i GT ställs folket uttryckligen i val- och ansvarssituationen “/.../ välj då i dag vilka ni vill tjäna /.../” (Jos 24:15). Frågan gäller inte om vi ska tjäna utan vem vi ska tjäna, inte om vi ska visa tillit utan vem vi ska visa tillit. Ingen lever gudlös. Så vem tillerkänner vi auktoritet i våra liv? Vem/vad kan göra anspråk på din och min lojalitet? Inför vem eller vad önskar vi vara konsekventa? Vem har makt över våra val? Frågan är viktig därför att våra val får konsekvenser på gott och ont inte bara för oss själva utan också för andra individer. Frågan är också viktig därför att den gäller vår personliga mognad och ansvarighet. Insikten att vi inte kan välja bort utan att samtidigt välja något annat tillkommer en personlighet i mognad.
Så till det vi inte kan välja: I boken Jag lutar åt Gud skriver Tomas Sjödin träffsäkert angående de klämkäckt iskalla teorierna om det positiva tänkande som ska göra oss till vårt eget livs gudar och styra våra livsöden i den riktning vi själva önskar: “Jag är svårt allergisk mot det ensidiga prat som menar att om man bara fokuserar på rätt målbild så blir det som man tänker. Pyttsan. Livet uppstår inte i vår tanke, det kommer till oss, och ibland gapar en avgrund mellan vår tanke och det liv som verkligen blev.” (Jag lutar åt Gud, sid 17). Om denna avgrund kommer nästa bloggtext att handla.