Noa och berättelsen om Guds omvändelse

Förklarande kommentar: Med förkortningen Gen avser jag genomgående Genesis, dvs 1 Moseboken

I förra inlägget konstaterades att det inte finns en gudsbild i GT - utan många. Det öppnar för egen reflektion och för personligt ansvarstagande inför livets frågor. Livet är inte alltid enkelt. Vi är kallade att leva ansvarigt också inför frågor som inte kan besvaras med enkla ja/nej, rätt/fel. Livet är fyllt av nyanser. Det är också Bibeln. I kristen utläggning talar man ofta om en slags "religiöst baspaket" innehållande tio Guds bud och bergspredikan som någon slags “centrum” i kristen tro. Det är ett fullt möjligt, ofta mycket bra sätt att läsa Bibeln på. Ett annat sätt är att tänka sig Bibeln som ett spänt gummiband. Det man då fokuserar är inte centrum utan snarare ytterpunkterna. GT är en bok som ger oss väldigt få kategoriska imperativ. De finns, men är lätträknade. Däremot är det ofta så att GT vänder och vrider på saker, låter två diametralt motsatta sidor få komma till tals och låter båda göra anspråk på gudomlig auktoritet. Gör det GT till en teologiskt omöjlig skrift? Ja, om vi avser att läsa den bokstavligt blir det svårt. Men om vi däremot kan gå in i dess anda och förhålla oss till den spänning mellan olika poler som den rymmer så blir GT en bok att leva och utvecklas med. Gud skriver oss inte svaren på näsan utan bjuder oss in i en ansvarsfull relation där Hon räknar med oss som en värdig samtalspartner - som någon vars tankar om livet tas på allvar.
En av de första berättelserna där denna spänning mellan ytterpunkter blir tydlig är i berättelsen om Noa. Många av oss känner till texten. Gud ser att människorna är onda. Gud bestämmer sig för att förgöra jorden genom att dränka människor och djur. Noa som är en god man ska dock räddas och får i uppgift att samla in ett antal individer av varje djurart samt att bygga en båt i vilken Noa, hans familj och alla djur ska färdas till dess att floden lagt sig igen. Båten byggs, floden kommer, resten av mänsklighet och djurliv dränks. När floden sjunkit går de räddade ut igen och börjar föröka sig. Voilà: en ny mänsklighet och en en fauna. Vad vill en sådan här text ha sagt? Kanske flera saker varav jag tänker lyfta ett par. Vi dyker ner i Gen och läser: “Herren såg att ondskan var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. “ (6:5) “Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. /.../ Han sade till Noa: “Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.” (6:11-13). Detta är typiskt för s k “kontraktsteologi”. Gud och människa har ett kontrakt. Människan bryter det. Gud blir arg och straffar människan. Den noggranne läsaren lägger märke till att det beteende som gör Gud vred är att människan brukar våld. Vad gör Gud åt det? Jo, Gud brukar våld tillbaka genom att dränka både människor och djur. Gud besvarar alltså våld med ännu mera våld. Fungerar det? I Gen 8:21 har floden sjunkit undan och Noa och alla djuren klivit iland. Då säger Gud: “/.../ Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt . Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.” (Gen 8:21b, min kursiv.) Om människan sägs alltså att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Var det inte det hon hade i kap 6 vers 5 - innan floden? Jo, det var det. Fungerade det att dränka både djur och människor? Uppenbarligen inte. Våld verkar inte vara en fungerande lösning på just problemet med våld. Vad gör Gud då? Jo, Gud omvänder sig och deklarerar att Han aldrig mer ska jag göra på det här sättet. “Gud sade till Noa och hans söner: “Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” “ (Gen 9:8-11).
Det går inte förneka kontraktsteologins - strukturlegitimeringens förekomst och betydelse i Bibeln. Det vore att stympa texten. Men det går inte heller att ensidigt hävda denna på bekostnad av levande varelsers smärta. Å ena sidan är Gud ordningens, lagens och kontraktens Gud. Det finns rättssystem som man måste hålla sig till om inte tillvaron ska urarta i kaos. Å andra sidan verkar Bibelns Gud vara djupt obekväm med just kontraktsteologi, någonting som berättelsen om Noa visar oss. Som jag ser det har berättelsen om Noa två stora poänger och en viktig fråga. Poäng nr 1: GT:s texter och gudsbilder lever i spänning mellan kontraktsteologin och det djupa motståndet mot nämnda teologi. Poäng nummer två: Våld fungerar inte - inte ens för Gud. Och så frågan: Kan Gud omvända sig?

Vad tror du?